Behöver skriva av mig lite och nu bryr jag mig inte om jag blottar mina egna känslor öppet..

De är ju ändå min blogg o mina ord samt handlar ju inte om ngn annan än mig själv,bara de att man är så sårbar inombords att man ibland inte vill dela med de innersta som i hjärtat finns !

Kan först börja med att säga, jag vet att de på sistone varit mkt angående detta med min trötthet,värk, irritation, ångest o jada jada.. men jag kan tyvärr inte rå för de o sen på råga av allt att man ska klara att leva sitt liv oxå. Sen allt detta med jobbandet som har börjat gå över skallen på mig.. men varför de är så är pga rädslan att mista allt jag faktiskt har byggt upp.

Allt detta tjafs med arbetsförnedringen tog all min energi o de gör de ännu.. ett jävla grubblande o malande i skallen.. 3 månader hann jag få ersättning, jag har gjort allt där,ringt,skickat cv till en massa jobb,varit på möten mm och sen att jag MÅSTE ut på praktik när jag inte kan de eftersom jag jobbar så mkt.. Denna månad känns som en enda stor besvikelse faktiskt. Jag har gått så många steg framåt så länge nu just med allt detta o nu känns de mer som 20 steg bakåt igen..

Jag vet inte om jag bara är allmänt känslig, men jag har inte haft de lätt här i livet o när jag faktiskt får allt att funka så ska de alltif vara ngt hinder.. Jag vet inte varför de alltid ska kännas som så`? jag menar,vad gör man för fel?

Sen denna ångest eller oron som befinner sig i kroppen ständigt är inget att leka med,ungefär samma känsla som att vara jävligt åkrädd , som jag däremot är efter en bilolycka .. när kvällen intar sitt mörker så är de som att de slukar mig o de enda man ser är ljus från bilarna o om ngn bromsar in för ngt när jag inte hinner med eller reagera så känns de som att hjärtat åker in i halsen o pulsen är på ca 300 km i timmen.. så känns de nästan dagligen. De kan vara allt från att jag inte får ett enda jobb sms, eller att jag blir sjuk, eller att jag inte orkar vara med ngn,eller som idag.. inte orka shoppa med en av mina bästa vänner.. Eller oro att ingen ska tycka om mig o oro att jag inte passar in för ngt sammanhang överhuvudtaget !

Detta låter säkert konstigt i era öron och ni som känner mig eller vet vem jag är kanske inte får den bilden av mig.. men så är de inombords på mig och de är heller inte jag.. de är min sjukdom som gör mig så här ..

den biter sönder mig! Jag känner mig som ett sopnedkast ibland,angående detta med min "sjukvård" .. Värderna stigs,medicinen höjs och så får man antidepressiva .. sen tas de bort, och sen tas levaxinet bort när allt börjar känna sig ganska okey inombords.. jag känner mig som att jag vore en försökskanin, tas bort på prov för att se om 2 månader hur "nya" värden ser ut.. va ska jag göra?

Jag har ingen i min närhet som orkar lyssna på allt till slut.. Den enda som förstår är en enda angående just sjukdomen.. sen angående detta med binjurarna, den basala utredningen visade att jag ej tog upp kortisol i kroppen som de ska göra, där jag sen skulle få en remiss till sunderbyn till endokrinologen.. Efter två veckor med avslut av medicinen så ringer jag till min läkare o hör vars remissen är.. som svar " Dom tyckte att proverna visade sig vara helt okey o att du får vara utan din medicin i två månader så ska vi ta nya igen" ..

jaha, de var de svaret,via telefon o att jag skulle få ngn annan läkare men att om de blir jobbigt som tex just nu så skulle jag ringa .. att jag kan bli sjukskriven ???!! men de dom inte förstår är ju att jag känner mig ej hörd eller tagen på allvar .. visst vila är enda sättet att må bra, men de funkar ju ej i längden.. jag menar vara sjukskriven när man är 23 år. Detta är inte mitt fel..

Jag är så fruktansvärt less på att alltid känna mig som en jävla zombie .. gå i en dimma varje dag,trött o slut.. sen alla symptomer i följd ! Jag har aldrig varit en nedstämd person tidigare men jag tror jag har hamnat i en stor negativitet i livet som påföljd av allt detta .. detta gör mig deprimerad.. på riktigt ! Fara o prata med ngn har jag redan gjort.. funkar ej de med.. jag vet ju vem jag är inombords på riktigt o även om jag så skriver om detta här öppet så vet jag att detta är sååååååå fel..

Allt jag gör som tex städar,lagar mat,är ute med hunden,jobbar o står på mm så är de ju helt vanliga dagliga rutiner.. men när man inte orkar med de, hur ska jag orka med allt annat? De gör jag knappt.. en hel dag på jobbet o så hem... däckad som en klubbad säl ligger ja där i sängen, ibland kommer jag hem svin förbannad o vill att ingen pratar med mig, eller så kommer jag hem glad o visar inget eller så jävla ledsen att jag bölar.. vissa nätter kan jag ej sova ..och vissa gånger kan jag lätt sova i många timmar o tro att jag ska vakna utvilad.. tss !!

Om ni bara kunde fatta hur jobbigt denna trötthet är.. de är de värsta, jag har knappt inge privat liv för att jag inte orkar.

Som idag tex pernilla ville att ja skulle följa med till hpda om jag nu inte fick jobb,vilket inte blev så.. Följde med o gjorde mig i ordning,var glad att få komma ut.. Efter ca 2 timmar börjar de dvala.. ingen energi till att titta,trött,gäspar o de enda som exiterar är HEEM !! Tidigare har jag alltid älskat att gå i alla butiker,handla hem fina saker o ganska mkt. Helt tvärtom nu, snål och orkar inte bry mig om allt fint som hänger där på galjar..

Kan skriva ngr rader till men så här är de, välkommen in till mig o hur jag mår !

De är väl så citatet för mig är : " Det snällaste leendet har dom djupaste hemligheterna,de finaste ögonen har gråtit de flesta tårarna och de finaste hjärtat har känt den största smärtan"

Kom ihåg att bakom varje människa ligger de alltid hemligheter inombords även om man är glad o skrattar,för i det djupaste så finns de saker som man håller inom sig..

sen så skriver jag absolut inte detta för att jag skulle "tycka" synd om mig själv, de gör jag inte.. utan skriver för att de känns lättare att få de skrivet o att förklara hur man egentligen mår.. kanske ngn där ute känner igen sig själv o kan förstå. .. så jag vill ej ha ngt att ja tycker synd om mm !

Kramar till er alla som orkade läsa <3